konung 1250 – 1275. Född ca 1238. Son till rikets jarl Birger (Jarl) Magnusson Folkunge och Ingeborg, kung Erik X Knutssons dotter. Valdemar valdes till kung efter Erik XI läspe och haltes död 1250. Då var han bara 12 år gammal. Kröntes året därpå i Linköpings domkyrka. Han och fadern, Birger jarl, slöt ett fredsfördrag med Norge och Danmark 1257. Gifte sig 1260 med Sofia, dotter till kung Erik Plogpenning av Danmark. Valdemar hade en omtalad och skandalös kärleksförbindelse med sin svägerska Jutta (från Agnesklostret i Roskilde. På grund av detta vallfärdade han senare till Rom, 1274, för att få påvens förlåtelse och förklarade därmed Sverige skattskyldigt under påvestolen. En dyrköpt förlåtelse. När Uppsala domkyrka stod "färdig" (invigdes) 1273 förde Valdemar och ärkebiskop Folke Ängel dit Erik den heliges ben i en högtidlig procession. 1275 gjorde hans bröder, hertigarna Magnus och Erik, uppror och segrade vid Hova. Kung Valdemar tvingades avsäga sig kronan. Men själva avsägelsen återtog han senare. Fredsförhandlingar inleddes men strandade. 1277 fick han Götaland att härska över men ytterligare två år senare fråntogs han även detta eftersom han deltog i Folkungaupproret. Rådet begärde att han fängslades 1285 varefter han sattes fången först i Nyköping och senare i Stockholm där han avled 1302. Han lär ha varit både bortskämd och karaktärslös, men vad annat var att vänta i skuggan av en så dominant far som Birger jarl? |