Kung Valdemar I (Den store) Knutsson

Valdemar I, kallad Valdemar den store. Utsedd till hertig av Sønderjylland 1148, medregent 1154. Kung av Danmark från 1157. Postum son till Knut Lavard. Valdemar kämpade 1154-57 om kronan med Knut Magnusson och Sven Grate. År 1157 delade de riket varvid Jylland tillföll Valdemar. Men Sven lät strax efteråt mörda Knut och dödades själv i samband med ett slag mot Valdemar. Denne var nu ensam kung i riket. Han råkade snart i strid med ärkebiskop Eskil som krävde oberoende för kyrkan och denne tvangs 1161 till flera års exil. Däremot fick Valdemar under hela sin regering helhjärtat stöd in- och utrikespolitiskt av Roskildebiskopen Absalon som 1177 blev Eskils efterträdare på ärkestolen. Bl.a. angrep de i samverkan de hedniska venderna och intog 1169 Rügen en början till den expansion längs Östersjöns sydkust som fullföljdes av Valdemars söner Knut Valdemarsson och Valdemar II Sejr.
När Absalon utses till ny ärkebiskop gör skånelänningarna uppror, ett uppror som slutar i slaget vid Dösjebro 1181. Enligt sägnerna ska över 1 000 skåneländska bönder ha stupat vid slaget.
Källa: "Nationalencyklopedin"